Under min 19-åriga liv så finns det 100-tals historier som bekräftar att mitt lokalsinne kanske inte är vad man kunnat önska. Men under 2010 har jag glatt mig åt att det inte har hänt någon större incident där det där lokalsinnet varit inblandat (eller snarare INTE varit inblandat). Men så kom den 9 februari och kvällspromenaden i Norrköping…

Att fokusera på vart man är på väg samtidigt som man går och tjattrat i telefon men Sofie visade sig var för mycket på en gång. Det slutade med att jag plötligt befann mig på fel sida om älven (som jag inte ens gått över vad jag kan minnas) och jag hade ingen aning om var jag var någonstans. Tillslut fick jag svälja stoltheten och ringa syster som via Eniro (underbara sida!!) (och underbara syster) pratade mig hem vilket tog mer än en timme extra, så Keri klagade inte i alla fall.

Men hur tusan ska jag våga gå ut i Stockholm?! Tappar man bort sig i Norrköping och behöver en privat Eniro-hänvisare i örat för att hitta hem, så vet jag inte om man är storstadsmaterial :S

Dagens citat kommer från under tecknad som har snott det någonstans i från för väldigt länge sedan:

Kan man inte vara en bra förebild kan man alltid vara ett varnande exempel

På åter seende!
NorrlandsGuld